Våren åkte jag och Mor ned till lillebror i Stockholm. Lite orättvist hade han redan fått börja med vårens planteringar och lite av husbygget som blivit senarelagt. Det har blivit lite av en återkommande aktivitet, att vi tar oss en tur ned till Stockholm och "mors bror". För de två senaste gångerna har yngsta sonen varit med. Sommaren bjöd sedan på så många underbara dagar, härliga simturer i sjöarna nära intill oss... för vallhunden Ystra då. Några mysiga fisketurer i fiskeföreningens roddbåt... var där inte tu tal om! Ystra vet precis hur man gör, för att absolut skrämma ihjäl vilken fisk som helst. Simpa som Röding. Det är då dagens sanning! Men hur mycket vallhund hon än är, så funkar det mesta av den tekniken dåligt under vatten!

I trädgården jobbade jag på med mycket på framsidan av tomten, för en gångs skull.

Vi har tagit bort en besvärlig häck, som mest troligt och en gång i tiden var alldeles vansinnigt vacker. Men denna gångna sommar, så kom planeringen om dess flytt äntligen igång. För numera var den inte vacker alls, den skymde också den Rönnträdsalé som var satt utmed vägen. Det var svårt att skilja det ena från det andra och det var mest bara... grönt... Hela vägen. Nu är den i alla fall borta och vi tycker själva att huset helt plötsligt kommer mera till sin rätt.

Så var det då den gamla Campern...

Den används varje sommar på min mans korta semesterdagar, men i övrigt så står den där den står liksom. En gammal trotjänare som egentligen även den, borde få sig ett "lyft" för att mera komma till sin rätt. Det är ju det där med tiden då... den som aldrig finns menar jag! Mycket bräder har där blivit över från alla byggen. Bräder som bara legat där och väntat på att användas. Till sist så byggde jag en "trä-grund", av dem. Den placerade jag på en äldre stengrund, från den där tiden då pärlfiskarna fiskade pärlor i älven en bit bort. Sen tog min man helt enkelt traktorn och lyfte upp hela härligheten, Campern med andra ord. Han ställde den så snyggt och prydligt på trägrunden jag spikat ihop. Meningen är då att det ska till en Camper-renovering, till sommaren. Jajjamensan! Sedan pojkarnas rum blev kontor och det gamla kontoret blev torkrum, så har vi ingenstans att lägga våra långväga gäster och det måste naturligtvis åtgärdas.

Sommaren var trots allt väldigt välplanerad...

Det kändes rätt härligt när så hösten sedan tog vid och växtligheten formligen sprakade och knakade av alla de sköna färger, vår Herre satt på paletten. Så kom mamma som vanligt för den tiden och formligen dammsög skogens blåbärs- och lingonris. 300 kg hamnade i hennes hinkar och leendet gick från örsnibb till örsnibb, då hon var klar. Om jag fått önska... så vore det nog att jag ärvt lite av hennes beslutsamhet och tålamod. Det hade nog inte varit så dumt att äga inte.

Tiden fortsatte att gå som den ju brukar,

...egna barn, brors- och systerbarn fyllde år allteftersom. Det började gå mot vinter och till sist så kom då äntligen den vita gnistrande snön. Men det var det fler som gjorde... En morgon när jag och Ystra skulle gå för att hämta in ved, så öppnade jag dörren... Men sen blev det stopp! Där stod nämligen en hel hög med kvigor, just nedanför brotrappen. De såg nog exakt lika förvånade ut som jag själv gjorde just för stunden. Det blev till att agera och det på en endaste gång! En vallhund kan inte låta bli att valla, det är bara så enkelt. Fort tillbaka med hunden in i huset, innan hon hunnit göra något alldeles överilat.

Sen började egentligen den dagens arbete.

Hur i all världen föser man ihop ett tjugotal kvigor, ensam? Det hade ingen som helst betydelse, att där var hur mycket snö som helst i skogen. De tyckte det var fantastiskt roligt, att absolut totalspoliera alla mina planer på en lugn skön förmiddag! Så de delade förståss upp sig. Naturligtvis för att ytterligare försvåra arbetet med att få dem allihopa, att gå åt samma håll åtminstone. Att springa omkring i den sortens djupsnö i skogen, var absolut inte det snabbaste sättet att ta sig fram. Men det fanns inget att välja på. Snön var tung och blöt, vilket jag också var efter en tid. Jag började ropa och hojta och springa runt som en galning. Snön som inte försvann in under täckjackan, försvann snabbt ned i mina stövlar. Där rymdes mer än vad man kan tro!

Just när jag inbillade att jag fått de väna liven...

Att gå åt rätt håll, så halkade jag naturligtvis ordentligt. Inte för att slå mig gul och blå på isen, på vägen. Nej, då. Jag hade tur? Jag gjorde istället en inte alltför vacker piriuett, som avslutades med ett "magaplask" i... i... Ja, en "korusa" naturligtvis! Under mycket hopdragna ögonbryn och med stickande blick, körde jag dem tillbaka därifrån de kom. Basta! Mest troligt så förstod de på något sätt allvaret i min blick och gjorde som jag dirigerade. Efter många om och men, så fick jag in dem alla i fållan och andades tungt ut och in. Så kände jag själv lukten...

Men, för att göra en lång historia kort.

Så uppskattade jag storligen och mer än vanligt både tvättmaskin, schampo, tvål och handduk, just den stunden. Än mera den öppna spisen, som nu brann och värmde en nyduschad sargad... och utslut stackare...