"Jag minns min svunna barndomstid med sol och sommardagar,
med lek och ras i lantlig frid och plommonfyllda magar.
Jag minns i lummig, vild berså av hägg, syren och fläder.
Ett litet hus med snedtak på, med dörr av enkla bräder.
Med snickarsågens cirkelgång i nötta furusitsen
och tusen flugors muntra sång i djupet under sitsen.
Visst är den sanitär och fin och ren den nya tiden.
Med blanka kranar och porslin, men var är ron och friden?"

För att nu kasta sig tillbaka till verkligheten, utan vare sig ro eller frid!

Att göra på sig. Har vi väl alla provat nån gång?
Men efter att man klättrat uppåt i årsringarna så har det blivit allt mer sällan?
När vi kommer nog långt upp i åren så börjar det väl om igen?
Och det är nog bara att acceptera!

Nåja, runt tjugo-trettio i nio i en kväll så gjorde jag mig en kvällsmacka. Te, smör och bröd... och skinkost... Men det blev inte så erbarmeligt, vare sig roligt eller gott, som jag tänkt mig! Det tog på sin höjd en halvtimme. Sen rann ögon, näsa, mun... jag såg inte klok ut och höll absolut att drunkna i min egen saliv. Kan du tänka dig hur det känns?

Nåja, en hög feber tog tag i mig och det formligen sprutade svett om mig, jag har aldrig någonsin varit med om dess like. Det tog, fem av min mans bomullsskjortor, 2 mysbyxpar, x antal trosor, 3 par strumpor och en t-shirt, innan det lugnade ner sig! Någon mening med att duscha var det aldrig, jag var som en dusch själv. Skjortorna var inte "lite fuktiga" av svett, de var dyngsura och kunde vridas ur. Varenda kroppsvätska som bara är möjlig att benämna, tog helt enkelt makten över hela min kropp. Jag har ALDRIG varit så äcklad av mig själv i hela mitt liv, och jag hoppas att jag nånsin slipper vara det igen.

Nåja, inte nog med allt det andra, det skulle naturligtvis ut den andra vägen också! Som om inte det övriga var tillräckligt förskräckligt? Under skrivandets gång sitter jag absolut ytterst på varenda stolssitts och det både svider och blöder, på onämnbara platser. Jag fick sitta på toan precis hela natten och någon gång halv fyra, somnade/tappade jag medvetandet, på toalettgolvet.

Nåja, eftersom jag tillslut inte kunde gå utanför toalettrummet utan att göra på mig, så drog jag in en sovsäck, kudde och täcke på golvet. Jag försökte krypa ner i säcken, men det är ju inte så svårt att förstå vad som då hände? Jag hann ändå till toastolen och försökte mig inte på några fler sådana dumheter. Jag skakade som ett asplöv och min man bar in vatten åt mig med jämna mellanrum, för att jag inte skulle torka ut totalt. Att flytta mig, var bara att be om ytterligare bekymmer så jag "sov över" på ett toalettgolv, så gott det nu gick. 

Nåja, jag har som sagt var aldrig varit med om dess like någon gång i hela mitt liv. Förkylda har väl alla varit nån gång, magsjuka har väl alla haft, feber och frossa med. Men detta var mera åt ett förgiftningstillstånd, som kroppen kämpade sig ur själv som tur var.

Nåja, idag kommer hela dagen att gå åt till att enbart sova och ta det lugnt, någon tapetsering, knyppling eller andra yviga aktiviteter, kan vi bara glömma!

Du har en hemma hos DIG, den används VARJE dag men vi talar sällan om den. Ändå blir man så glad då man hittar en, annars uppskattar vi den inte särskilt. Livslängden är beräknad till ungefär 42 år. Så gott folk, var rädd om den... toan!

Dess värre är skitpappret slut...