"Jag minns min svunna barndomstid med sol och sommardagar,
med lek och ras i lantlig frid och plommonfyllda magar.
Jag minns i lummig, vild berså av hägg, syren och fläder.
Ett litet hus med snedtak på, med dörr av enkla bräder.
Med snickarsågens cirkelgång i nötta furusitsen
och tusen flugors muntra sång i djupet under sitsen.
Visst är den sanitär och fin och ren den nya tiden.
Med blanka kranar och porslin, men var är ron och friden?"

För att nu kasta sig tillbaka till verkligheten, utan vare sig ro eller frid!

Att göra på sig. Har vi väl alla provat nån gång?
Men efter att man klättrat uppåt i årsringarna så har det blivit allt mer sällan?
När vi kommer nog långt upp i åren så börjar det väl om igen?
Och det är nog bara att acceptera!

Nåja, runt tjugo-trettio i nio i en kväll så gjorde jag mig en kvällsmacka. Te, smör och bröd... och skinkost... Men det blev inte så erbarmeligt, vare sig roligt eller gott, som jag tänkt mig! Det tog på sin höjd en halvtimme. Sen rann ögon, näsa, mun... jag såg inte klok ut och höll absolut att drunkna i min egen saliv. Kan du tänka dig hur det känns?

Nåja, en hög feber tog tag i mig och det formligen sprutade svett om mig, jag har aldrig någonsin varit med om dess like. Det tog, fem av min mans bomullsskjortor, 2 mysbyxpar, x antal trosor, 3 par strumpor och en t-shirt, innan det lugnade ner sig! Någon mening med att duscha var det aldrig, jag var som en dusch själv. Skjortorna var inte "lite fuktiga" av svett, de var dyngsura och kunde vridas ur. Varenda kroppsvätska som bara är möjlig att benämna, tog helt enkelt makten över hela min kropp. Jag har ALDRIG varit så äcklad av mig själv i hela mitt liv, och jag hoppas att jag nånsin slipper vara det igen.

Nåja, inte nog med allt det andra, det skulle naturligtvis ut den andra vägen också! Som om inte det övriga var tillräckligt förskräckligt? Under skrivandets gång sitter jag absolut ytterst på varenda stolssitts och det både svider och blöder, på onämnbara platser. Jag fick sitta på toan precis hela natten och någon gång halv fyra, somnade/tappade jag medvetandet, på toalettgolvet.

Nåja, eftersom jag tillslut inte kunde gå utanför toalettrummet utan att göra på mig, så drog jag in en sovsäck, kudde och täcke på golvet. Jag försökte krypa ner i säcken, men det är ju inte så svårt att förstå vad som då hände? Jag hann ändå till toastolen och försökte mig inte på några fler sådana dumheter. Jag skakade som ett asplöv och min man bar in vatten åt mig med jämna mellanrum, för att jag inte skulle torka ut totalt. Att flytta mig, var bara att be om ytterligare bekymmer så jag "sov över" på ett toalettgolv, så gott det nu gick. 

Nåja, jag har som sagt var aldrig varit med om dess like någon gång i hela mitt liv. Förkylda har väl alla varit nån gång, magsjuka har väl alla haft, feber och frossa med. Men detta var mera åt ett förgiftningstillstånd, som kroppen kämpade sig ur själv som tur var.

Nåja, idag kommer hela dagen att gå åt till att enbart sova och ta det lugnt, någon tapetsering, knyppling eller andra yviga aktiviteter, kan vi bara glömma!

Du har en hemma hos DIG, den används VARJE dag men vi talar sällan om den. Ändå blir man så glad då man hittar en, annars uppskattar vi den inte särskilt. Livslängden är beräknad till ungefär 42 år. Så gott folk, var rädd om den... toan!

Dess värre är skitpappret slut...

Då Sonettan (= den äldste av två)

Säger att han tagit lite extra jobb som kroeograf, till Fanfixion.se på nätet. Så vet jag faktiskt inte så mycket vad det handlar om! Man känner sig inte bara gammal, utan "utlevanes"!!!

Men sådan är ju livets gång: Vi föds, lever, dör och föds igen... Man får helt enkelt försöka behärska sig och hålla sig på livets smala stig och se glad ut under tiden. Det är inte mer med det! Det är då en himla tur att man hör så makabert dåligt, att man missar hälften! Annars skulle man kanske gå in i någon form av frustration eller depression, vad som nu är skillnaden på dem båda?

För några dar sedan var jag och såg föreställningen "Jag och min pessimist", av Charlotte Lindmark. Fantastiskt sant, det mesta av det! Tror já... För jag hörde ju inte allt, men DET jag hörde var kul. Sammantaget så var nog ambitionen mer, än att bara roa. Att våga vara fri, när hämningar försöker ta över. Ett ögonblick trodde jag att jag undkommit "allas blickar", men den taken glömde jag snabbt. Då Charlotte kom fram till mig och torkade av sig socker och kaksmulor, på mina nytvättade jeans... hon... var verkligen en trevlig prick...

En annan dag såg vi föreställningen: "Hur fan kunde Liza Marklund få en gatsten i piteå?" Den var välda kul... tror jag... För jag hörde ju inte allt, men DET jag hörde var kul. Sammantaget så var det EFS:aren: Nicklas Wiström och Schowaren: Åsa Persson, bägge från Piteå, som gav järnet. En utifrån Bibel-studier, den andra utifrån PT-studier. Naturligtvis så gav de sannerligen två helt olika bilder, utifrån samma ämne. Men konstigt nog och för en gångs skull, så var det inte Bibeln som förlöjligades... Utan tidningen. Nu tror inte jag att PT är värre än NV, det har nog mer att göra med var man bor kanske. Sammantaget är vi nog lik så ussliga allihopa, oavsett vi försöker annat eller ej. Var vi bor då, har  otroligt lite med allt att göra? Numera är "allas vår" Pite-bo: Åsa Persson medlem i sammanslutningen Underbara Qvinnor, för hon ääär verkligen underbar och qvinna är hon ju född till.

Den tredje dagen... Var vi bjudna till köttsoppe-fest. En välda kul grej och helt klart go grej, återkommande år efter år. Man får applodera hela äljjaktslaget, som kostar på sig med detta arrangemang! Men sen, ja, då måste man få vila lite granna. Att i tre dagar fara runt på raj-raj? Det kostar i ljudbanken, om jag säger!

Nu får jag nog fortsätta ta igen mig ett tag...

Kusin Kennet var ute på en resa... Och med sig hade han sin kamera. Vilket gladde speciellt min mor, men även jag. Hans väg gick förbi det gamla barndomshemmet och betesmarken. Han knäppte några bilder runt den gamla gården. Inte gjorde sig fastigheten så där fullständigt till hundra, just i reparations svängen. Men bilderna rörde verkligen om i minnesbanken.

Där var laggårdsbacken...

Där pappa hade nackat höns, som utan huvud ändå flög iväg över laggårdstaket. Stigen ned till röktunnan där farfar Gottfrid rökte fisk och bjöd de sugna och snåla barnbarnen på.

Maratonsarenan...

Framsidan av laggårn, var rena Maratonsarenan varje vår. Då korna första gången skulle ut. Det var bara att passa sig och inte stå i vägen framför allt.

Där var jordkällarbacken...

Som kaninerna invarderat och demolerat till en ren och skär dödsfälla, för envar som kom travandes över backen. Kostigen över gården syntes inte mera, men i minnet travar de fortfarande saktmodigt över gården. Efter dagens mumsande.

Skorstenspiporna som påminde mig om...

Då bröderna, klättrade uppför stegen och åkte rutchkana nedför taket till mammas stora förskräckelse. Det enda som stoppade deras galna färd nedför taket, var stegens övre del som stack upp ovanför takrännan.

Baksidan av huset...

Där mamma stod med böjd rygg och skurade madrasser och sängkläder. Hennes dotter, inga namn nämnda! Hade tagit rätt på svalungarna som fortfarande levde, efter kattugglans framfart över svalbona. De var fulla med löss de små liven... Det blev även mamma och pappas säng sedan jag legat och gullat där med dem. Mycket, mycket otänkt! Kan fundera om inte "luven" var något jag fick känna på i den stunden?

Där var diket...

Där jag fastnade med pappas nyinköpta stövlar, efter att ha trampat till geggan i det ordentligt. Farfar Gottfrid fick komma och rädda mig och stövlarna. Där jag gråtande stod i lockigt burrigt hår, blixtrande ögon med tårar rinnande i full karriär. En liten My "i all ära"!

Vägen som bar fram handlarbussen...

Som i sin tur var fullastad med mat, hushållsmateriel, men också... pix-askar! Tripp (bror 2), Trapp (bror 1), Trull (å jag), brukade få en ask då och då. När farfar hade råd och var på "go-humör". Eller när någon av oss dragit slipsten, för att vässa knivarna åt honom.

Ja, de dagarna hade ingen bättre farfar, än vi!