Jag hann köra en bra bit efter vägen.

När jag insåg att jag glömt mammas kopior, som jag lovat henne. De låg i en prydlig "hög" på hallbyrån, hemma. Orginalet var ju skickat och i ordning, så det var väl i och för sig lugnt. Men jag hade ju tänkt lämna kopiorna åt henne idag. Jag struntade ändå i att vända, då jag tyckte det viktigaste var gjort. En stor suck!

När jag sedan kom in i stadsområdet... Så insåg jag att sonens papper, låg på köksbordet och tittade oroligt bak i bilen...

Hunden var i alla fall med och bagageluckan var dessutom stängd. Fantastiskt!

Jag fortsatte lite frustrerad vägen fram, svängde av utanför badhuset där jag är med i vattengympan 3ggr/vecka... och insåg... Att badpåse --- var kvar hemma i hallen...!!! En ännu större suck!!

Så jag gav verkligen upp!

Jag har inga som helst svårigheter med att förstå att människorna som gick förbi mig i bilen, i just den stunden. Var helt övertygade om att jag hade ont någonstans.

Nåja! Jag och Ystra åkte ned till mamma, som inte var hemma. Jag bryggde mig där en kopp kaffe, jag duschade, klädde mig tillslut, för det blev efterhand kallt i bara mässingen. Jag gick igenom min e-post, på hennes dator. "Son Ett" ringde och frågade om jag inte skulle komma och äta med honom. Så då gjorde jag det, jag såg en film.

Ystra, en människas bästa vän! Höll med heeeeela tiden. Sen åkte vi hem igen och där lämnade jag Ystra.

Jag tog med en chokladkaka, åkte över till väninnan i byn bredvid. Drack där mera kaffe och åt fikabröd framför en mysig brinnande eldstad och ljus på bordet...

Nu... sitter jag väl här och funderar på vart i all världen den här dan tog vägen då?