Bloggandet överallt kom väl egentligen till av den anledningen... Att jag är slö, lat... ´å snål? Ja, men låter inte det gräsligt, va?

Men tidigare så använde jag egna hemsidor. Det blev dyrt i längden. Egentligen fick jag väl skylla mig själv, kanske? Det började blygsamt med att jag satte samman, en... Men så blev den ju klar och det började klia i fingrarna något alldeles hemskt igen! Det är som giftet detta!

Så jag var tvungen fortsätta å göra en till då förståss. Men kliandet ville inte ge sig utan jag blev tvungen ´å göra en till... ´å en till... ´å... Ja, så där fortsatte det ju tyvärr. Tillsist så var mina största kostnader för månaden alla dessa bildproduktioner till sidorna, textsammanställningar o sv. Den tacksammaste i detta arbete? Var dock jag själv!

Jag fick mejl där man ville gå med i den grupp jag startade upp. En grupp som innebar att jag sände mina skrivna nojjor, till densamma. Många garvade och slog sig över benen... Men det blev bra många i slutänden och jag började blanda i hop alla mejladresser, inte bra, inte bra! Mängden av alla som absolut tyckte att mitt skrivande var kul att läsa ökade rätt snabbt i alla fall, så det kanske inte är alltför märkligt förståss.

De som fick mejl, som de nästan inte fattade varifrån de kom. Blev däremot irriterade. Kanske inte så konstigt, då man på målarverkstan och Statens Bilprovning inte bryr sig ett dugg. Jag, menar, utifall att mina nojjor gör livet intressant och kul att leva. Eller ej. Så då bestämde jag mig tillslut för att flytta över allt "nojjande" till en blogg på bloggplatsen.se och låta den stackars gruppen stå ut med "skiten" istället.

Till en början kommer med andra ord inte datumen att stämma så där rysligt väl, men det får man väl ta... Den stora fördelen för mig själv är nämligen att nu får "publiken" välja själv! Antingen gå de in å läser detta nojjande, eller så skiter de i det. Enkelt å bra åsså slipper jag hålla iordning alla adreser å de andra...

= Alla nöjda å glada...

Travade jag in på gymmet idag, istället för den mysiga vattengympan. Men jag inser nu att valet utav att hålla mina gymnastiska övningar under vattnet, inte alls var så tokigt! Allt man gör överom... hé syns ju! Med samtliga fel å brister, precis bara så där rakt av!

Den enda styrka jag har kvar idag är tydligen i armarna, allt annat kan jag sätta en stor bock i kanten till. Kanske inte så konstigt som jag burit och kånkat på den? Veden alltså! Men det är ju vad de säger om veden... den värmer två gånger om! Både då den görs i ordning och då den ska till å brinna. Men att stå där, halvdöv och ... Inför allas medlidsamma blick, det var minsann en prövning! En stor sådan dessutom! Det visar inte på något mod alls, det visar i detta fallet enbart på djup och svart idioti! Detta tar mig då en månad att komma ur... minst!

Min privatassistent på gymmet visade mig tålmodigt runt alla attiraljer och maskiner, jag var tvungen att prova allt eftersom dessutom. Nu vet jag, att nog har jag muskler alltid. Men de är döslut! De vilar! Har gått hädan! Vill inte mera! Väntar på våren, fåglarna å solen! Tänk att jag inbillade mig att "Gymmet". Ja, men det var dit alla runda "fjortissar" gick... Så man skulle nog ha förståelse när jag kom dit å var så hiiiiiiimla gammal, svag å slut å "något" överviktig? Nej, du! Glöm såna tankar, som Fälldin sa! Jag hörde till de yngre och absolut fetaste!

Äldsta "gubbrackarn", pinnande på där. På nå sån´t där mattelände. Som bara snurrar runt, runt. Han såg inte ut att jobba det minsta för det heller, usch!!! För såna gubbar! Fy! Säger jag bara, in på hemmet med dem allihop!

"Kärringeländet" på säkert 69 å ett halvt! Kastade omkring, med ett par hantlar som inte såg ut att väga mer än några hekton i hennes händer. Men jag smygtestade... ´å där låg åskilliga kilon inbakta i de hantlarna kan jag säga. Kärringen måtte ha tuggat krut, innan hon gick in i hallen! Nej, jag måste försöka ta mig ned i köket och göra mig en kopp te... å kanske en skinksmörgås? Så får jag börja banta imorr´n istället... Men det tar emot, det gör så himla ont i låren.

Ja, lite i rumpan också förståss. Fast det är väl egentligen ingenting om man jämför med vadmusklerna eller...

Våren åkte jag och Mor ned till lillebror i Stockholm. Lite orättvist hade han redan fått börja med vårens planteringar och lite av husbygget som blivit senarelagt. Det har blivit lite av en återkommande aktivitet, att vi tar oss en tur ned till Stockholm och "mors bror". För de två senaste gångerna har yngsta sonen varit med. Sommaren bjöd sedan på så många underbara dagar, härliga simturer i sjöarna nära intill oss... för vallhunden Ystra då. Några mysiga fisketurer i fiskeföreningens roddbåt... var där inte tu tal om! Ystra vet precis hur man gör, för att absolut skrämma ihjäl vilken fisk som helst. Simpa som Röding. Det är då dagens sanning! Men hur mycket vallhund hon än är, så funkar det mesta av den tekniken dåligt under vatten!

I trädgården jobbade jag på med mycket på framsidan av tomten, för en gångs skull.

Vi har tagit bort en besvärlig häck, som mest troligt och en gång i tiden var alldeles vansinnigt vacker. Men denna gångna sommar, så kom planeringen om dess flytt äntligen igång. För numera var den inte vacker alls, den skymde också den Rönnträdsalé som var satt utmed vägen. Det var svårt att skilja det ena från det andra och det var mest bara... grönt... Hela vägen. Nu är den i alla fall borta och vi tycker själva att huset helt plötsligt kommer mera till sin rätt.

Så var det då den gamla Campern...

Den används varje sommar på min mans korta semesterdagar, men i övrigt så står den där den står liksom. En gammal trotjänare som egentligen även den, borde få sig ett "lyft" för att mera komma till sin rätt. Det är ju det där med tiden då... den som aldrig finns menar jag! Mycket bräder har där blivit över från alla byggen. Bräder som bara legat där och väntat på att användas. Till sist så byggde jag en "trä-grund", av dem. Den placerade jag på en äldre stengrund, från den där tiden då pärlfiskarna fiskade pärlor i älven en bit bort. Sen tog min man helt enkelt traktorn och lyfte upp hela härligheten, Campern med andra ord. Han ställde den så snyggt och prydligt på trägrunden jag spikat ihop. Meningen är då att det ska till en Camper-renovering, till sommaren. Jajjamensan! Sedan pojkarnas rum blev kontor och det gamla kontoret blev torkrum, så har vi ingenstans att lägga våra långväga gäster och det måste naturligtvis åtgärdas.

Sommaren var trots allt väldigt välplanerad...

Det kändes rätt härligt när så hösten sedan tog vid och växtligheten formligen sprakade och knakade av alla de sköna färger, vår Herre satt på paletten. Så kom mamma som vanligt för den tiden och formligen dammsög skogens blåbärs- och lingonris. 300 kg hamnade i hennes hinkar och leendet gick från örsnibb till örsnibb, då hon var klar. Om jag fått önska... så vore det nog att jag ärvt lite av hennes beslutsamhet och tålamod. Det hade nog inte varit så dumt att äga inte.

Tiden fortsatte att gå som den ju brukar,

...egna barn, brors- och systerbarn fyllde år allteftersom. Det började gå mot vinter och till sist så kom då äntligen den vita gnistrande snön. Men det var det fler som gjorde... En morgon när jag och Ystra skulle gå för att hämta in ved, så öppnade jag dörren... Men sen blev det stopp! Där stod nämligen en hel hög med kvigor, just nedanför brotrappen. De såg nog exakt lika förvånade ut som jag själv gjorde just för stunden. Det blev till att agera och det på en endaste gång! En vallhund kan inte låta bli att valla, det är bara så enkelt. Fort tillbaka med hunden in i huset, innan hon hunnit göra något alldeles överilat.

Sen började egentligen den dagens arbete.

Hur i all världen föser man ihop ett tjugotal kvigor, ensam? Det hade ingen som helst betydelse, att där var hur mycket snö som helst i skogen. De tyckte det var fantastiskt roligt, att absolut totalspoliera alla mina planer på en lugn skön förmiddag! Så de delade förståss upp sig. Naturligtvis för att ytterligare försvåra arbetet med att få dem allihopa, att gå åt samma håll åtminstone. Att springa omkring i den sortens djupsnö i skogen, var absolut inte det snabbaste sättet att ta sig fram. Men det fanns inget att välja på. Snön var tung och blöt, vilket jag också var efter en tid. Jag började ropa och hojta och springa runt som en galning. Snön som inte försvann in under täckjackan, försvann snabbt ned i mina stövlar. Där rymdes mer än vad man kan tro!

Just när jag inbillade att jag fått de väna liven...

Att gå åt rätt håll, så halkade jag naturligtvis ordentligt. Inte för att slå mig gul och blå på isen, på vägen. Nej, då. Jag hade tur? Jag gjorde istället en inte alltför vacker piriuett, som avslutades med ett "magaplask" i... i... Ja, en "korusa" naturligtvis! Under mycket hopdragna ögonbryn och med stickande blick, körde jag dem tillbaka därifrån de kom. Basta! Mest troligt så förstod de på något sätt allvaret i min blick och gjorde som jag dirigerade. Efter många om och men, så fick jag in dem alla i fållan och andades tungt ut och in. Så kände jag själv lukten...

Men, för att göra en lång historia kort.

Så uppskattade jag storligen och mer än vanligt både tvättmaskin, schampo, tvål och handduk, just den stunden. Än mera den öppna spisen, som nu brann och värmde en nyduschad sargad... och utslut stackare...

Framgång måste vara att skratta ofta och mycket?

Att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet?

Att förtjäna ärliga kritikers uppskattning och uthärda falska vänners svek?

Att uppskatta skönhet och att leta fram det bästa i andra människor?

Att lämna efter sig en värld som blivit lite bättre.
Att veta att åteminstone en levande varelse har kunnats andats lättare för att man levt.

Det är att ha haft framgång!!!